Tisdag den 16 Juni vaknade jag vid halv fem på morgonen och kände att vattnet gick. Det kom inte lika kraftigt som med Theodore men jag kände att det rann och det slutade inte heller när jag gick upp på toaletten. Jag var faktiskt riktigt lugn och väckte Henke för att förbereda honom på att det snart var dags. Sedan gick jag ner i köket och ringde förlossningen, värkarna hade inte riktigt kommit igång än jag hade bara känt av några sammandragningar, så de sa åt mig att komma in för undersökning vid nio om inget hade kommit igång innan dess.
Jag ringde min mamma och förberedde henne på att det snart kunde sätta igång, jag sa att hon kunde stanna hemma till nio om jag inte ringde innan, men såklart kunde hon inte somna om så en halvtimme senare knackade hon på dörren. Och det var skönt, för strax därefter började värkarna göra ondare och Theodore vaknade så hon kunde ta honom medan jag fokuserade på värkarna. Jag började klocka värkarna men de kom väldigt oregelbundet och det var inga problem att hantera de flesta, så när klockan var nio och vi åkte in för undersökning så var jag beredd på att få åka hem igen.
När vi kom in till undersökningsrummet så fick jag lägga mig ner så de kunde mäta värkarbetet, jag fick ett par riktigt onda värkar medans jag låg där men de gick att andas igenom och jag kände mig fortfarande ganska lugn. Barnmorskan undersökte mig och det visade sig att jag bara var 3 cm öppen, hon kunde heller inte se att vattnet hade gått men hon gjorde en hinnsvepning och då rann det till ordentligt så antagligen hade fosterhinnan spruckit längre upp på morgonen. Som tur var så gjorde det att vi fick stanna och vi blev visade bort till förlossningsrummet.
Väl inne på rummet så kändes det som att värkarna avtog något och jag försökte vara uppe och gå och röra på mig så mycket jag bara kunde för att tyngdlagen skulle göra sitt. Och det hjälpte nog också för snart började de göra ondare och det var svårare att andas igenom dem. De satte igång lustgasen åt mig och jag fick en pilatesboll att sitta på, jag tyckte inte att det var så skönt att sitta på den under värkarna men mellan dem satt jag på den för att vidga bäckenet. Vid tolv undersöker de mig igen och då är jag fortfarande mellan 3-4 cm öppen. Jag kände frustrationen komma smygande och tänkte att det skulle bli en lika långdragen förlossning som med Theodore. De började även prata om att sätta in värkförstärkande dropp.
Vid ett gjorde värkarna riktigt ont och eftersom att jag var rädd att det skulle ta tid och inte ville bli allt för trött så önskade jag att de skulle sätta in epidural. Den sattes in vid halv två och sedan fick jag ligga kvar i sängen medan de kopplar på CTG igen för att mäta värkarna. Det tog ca 30 min innan EDAn började värka och det var såå skönt. Vid halv tre kopplade de bort CTGn och jag fick gå upp och gå på toaletten, de gjorde även en undersökning och som tur var så hade det hänt lite och jag var nu 6 cm öppen och livmodertappen var helt utplånad. Så jag gick upp på toaletten och började känna ett enormt tryck neråt. Jag sa åt Henke att ringa på sköterskan och frågade henne om hon trodde att det skulle kännas så, hon förklarade att det kunde kännas så när epiduralen hade börjat värka. Jag skulle ringa på dem igen om jag började känna att jag ville krysta.
Men sköterskan hann bara till dörren innan jag fick ropa tillbaka henne, för nu kände jag verkligen huvudet mellan benen under värken! Och jag kunde verkligen inte röra mig, jag stod framför sängen och bara kände att nu kommer hon ramla ner i golvet. Men sköterskan mer eller mindre kastade upp mig i sängen och barnmorskan undersökte mig. ”Ja jag förstår att det trycker på för här är huvudet” sa hon och efter det minns jag inte så jättemycket mer än att krystvärkarna avlöste varandra och jag låg med lustgasen i ett mordiskt grepp för att kunna hantera dem.
15.08, efter vad som kändes som bara några minuter med krystvärkar så föds vår lilla Nellie och hon får komma upp på bröstet. Hon skriker direkt och jag får efter några minuters vila krysta ut moderkakan. Henke klipper navelsträngen och sedan får jag amma henne för första gången.
Även denna förlossning känns som en riktigt härlig och bra förlossning, och efteråt kände jag mig oförskämt pigg. Det är klart att det är mycket smärta, men oj vad det är värt det och det är under en så kort stund att när allt är över så glömmer man det otroligt fort och bara längtar tillbaka till den där känslan man känner när man äntligen får träffa och hålla om det lilla liv som levt i magen så länge.
