Jag har velat så, fram och tillbaka, fram och tillbaka, om och hur jag ska skriva det här inlägget. Men jag har bestämt mig för att bara skriva det, mest för min egen skull men också för att kanske förtydliga för nära och kära som läser det hur läget faktiskt ser ut.
Det hela började i somras. Jag började må väldigt dåligt stundtals, var väldigt ofta trött och orkeslös, vilket jag då inte tyckte var så konstigt med tanke på den extremt varma sommaren. Men sen kom panikattackerna, oftast om kvällarna. Hjärtat började skena i bröstet, det värkte i bröstet och ut i armarna, fötter och händer domnade. Jag var helt säker på att jag drabbades av en hjärtinfarkt första gången och ringde 1177 (varför jag inte ringde efter ambulans när jag tror jag fått hjärtinfarkt vet jag inte, men huvudet fungerade liksom inte som det skulle). Sköterskan pratade länge och väl med mig och tyckte inte att det jag berättade lät alarmerande utan istället fick jag boka in ett läkarbesök för att undersöka saken närmare.
Under mitt första läkarbesök i augusti fick jag lämna en hel rad med blodprover och de tog även EKG för att kolla hjärtat, men allt såg bra ut. Jag fick diagnosen ”ångesttillsånd” och fick utskrivet ångestdämpande medicin som jag skulle ta vid behov. Efter läkarbesöket lugnade sig panikattackerna något, jag hade ju sett att det inte var något allvarligt fel på mig och kunde slappna av något. Men kvällarna var fortsatt tuffa och jag blev väldigt rädd för att bli trött, jag gick ofta och la mig med barnen runt sju. Jag började begränsa vardagen mer och mer i rädslan av att drabbas av fler attacker.
Mitt uppe i allt fick jag förfrågan om att börja på ett långtidsvikariat på en av förskolorna jag gått som timvikarie. Jag blev såklart jätteglad och tackade ja, även om jag samtidigt blev lite nervös för hur det skulle gå när jag mådde som jag gjorde. Men det gick bra, iallafall när jag var på jobbet. Det var så roligt att äntligen få arbeta heltid och fylla sina dagar med något man tyckte var både roligt och givande. Hösten sprang på i rasande takt och veckorna gick. Men på helgerna ”kraschade” jag ofta, inte alla, men väldigt många av helgerna spenderade jag i soffan eller i sängen med värkande bröst, hjärtklappning och ångest. De ångestdämpande medicinerna jag fått utskrivet fungerade ibland, men i många fall inte.
Sen en dag för ca 3 veckor sedan gick det inte längre. Jag hade jobbat öppningstur på förskolan, vilket innebar att jag slutade efter lunch och åkte och hämtade barnen. När vi kom hem och åt mellis började det kännas konstigt i högra sidan av ansiktet, som att det var något svullet och liksom domnat. Men man kunde inte se någon svullnad utan det kändes bara som det. Det började i kinden men spred sig sen ner mot halsen och upp mot pannan. Och då började paniken komma, jag ringde hem Henke och min syster och systerdöttrar kom hit för att hjälpa mig med barnen. Jag fick en tid till vårdcentralen där de gjorde en massa tester men kunde inte upptäcka något konstigt, för säkerhets skull skickades jag vidare till akuten för att utesluta stroke eller hjärnblödning. Men inte heller där kunde de upptäcka något onormalt utan trodde det berodde på någon form av irritation i nerverna i ansiktet.
Dagen efter var jag så trött och orkeslös att jag inte kunde ta mig ur sängen. Jag sjukskrev mig på arbetet och hela den veckan är suddig för mig. Jag vet att jag försökte hitta på saker om dagarna, men bara att plocka ur diskmaskinen gjorde att händerna darrade som asplöv och kroppen värkte som vi en riktigt kraftig influensa. Än en gång blev jag riktigt orolig för att det var något allvarligt fel på mig. Jag fick en läkartid till där han konstaterade att jag hade nått den där berömda ”väggen” man hör så mycket om. Jag fick en sjukskrivning fram till jul och har börjat på en ny sorts medicinering som förhoppningsvis ska hjälpa mig upp på fötterna igen.
Och visst går dagarna lättare och lättare, men det är en balansgång och jag har verkligen fått öva mig i att lyssna på kroppens signaler. Rätt som det är är energin slut och då stupar jag ner igen. Det är svårt att acceptera, men jag har sakta men säkert börjat komma till den punkten också. Jag tror att det kan hjälpa att skriva om det, och på något sätt få ut det. Det är väldigt konstigt, men på något sätt är det något jag har skämts över, jag har känt mig svag och liksom otillräcklig. Haft dåligt samvete för att jag inte har kunnat gå till jobbet och för att jag har dragit mig undan från vänner och vissa dagar till och med från familjen. Men orken har helt enkelt inte funnits där.
Det har varit ett svårt halvår, men jag hoppas att med lite medicinsk hjälp och hjälp att acceptera och anpassa mig snart kan bli mig själv igen. Det får ta den tid det tar, jag har mycket kvar att jobba på, men jag har helt underbara människor omkring mig som finns där och stöttar och hjälper mig upp när jag inte orkar.
Ni är nog inte så många som orkat läsa igenom detta inlägg, och det förstår jag. Men det känns skönt att ha skrivit det och förhoppningsvis kanske det kan ge någon lite mer förståelse för varför den senaste tiden har sett ut som den har.
Nu blickar vi framåt!
