I torsdags kom barnens farmor och farfar och hämtade Theo för att än en gång försöka ha honom på övernattning på landet, den här gången fick han inte feber som tur är! Så jag och Henrik passade på att gå ner till kanalen och äta middag, tänkte att det skulle vara lättare med bara ett barn, men jag hade glömt hur trixigt det kan vara.
Vi bestämde oss för att ta en promenad ner så Nellie kunde somna i vagnen, men eftersom att det var sent på eftermiddagen och hon helst ligger i famnen för tillfället så ville hon inte sova utan låg och skrek tills vi nästan var framme vid restaurangen. Skönt tänkte vi och satte oss vid ett av borden på uteserveringen. Men jag hade väl i stort sett bara öppnat menyn innan hon vaknade och började skrika igen. Så det fick bli att ta upp henne igen, lite mat på flaska och ett blöjbyte senare lugnade hon sig men ville fortfarande inte ligga i vagnen, så jag fick ha henne i famnen hela middagen.
Jag har nog lärt mig att inte stressa upp mig när barnen skriker, men Henrik tyckte det var jobbigt och ville bara gå därifrån när hon skrek. Och jag vet inte om det är respektlöst mot de andra gästerna som säkert inte ville lyssna på barnskrik under middagen, men jag kände bara att varför ska inte vi få njuta av en god middag vi också. Bara för att vi har småbarn, jag menar små barn låter sådär ibland.
Det blev hur som helst en jättemysig kväll och jag är glad att vi passade på. Livet med småbarn är något helt fantastiskt, det går inte att planera utan man får ta allt som det kommer. Och jag är glad att jag har kommit till den fasen att jag kan ta saker och ting med lite mer ro, hade detta hänt med Theo hade vi nog faktiskt lagt benen på ryggen, köpt med en varsin pizza och ätit hemma.
