Mamma Nenne

Jag har varit lite orolig för att skriva det här inlägget, men jag har tagit mig i kragen, dragit ner på mina förväntningar på mig själv och mår mycket bättre. Så jag tänker faktiskt dela med mig av detta.

Idag är faktiskt första måndagen på länge som jag inte har ren ångest över att vara hemma ensam med barnen. Jag har varit så trött och nere en längre tid nu och jag har varit rädd för att vara själv med barnen för jag har känt att jag inte orkat eller kunnat ta hand om dem som jag borde. Det har gått i perioder sedan Saga kom men senaste veckorna har varit riktigt tunga. Jag har haft god hjälp av min mormor som har varit här några dagar i veckan och hjälpt mig med barnen och hemmet och jag har fått bra stöd från Henrik. Men jag har ändå känt mig så trött och otillräcklig.

Jag har haft dåligt samvete för att jag inte har lika mycket tid till att leka med Theodore och Nellie. Dåligt samvete för att jag inte orkat hålla ordning här hemma. Dåligt samvete för att jag inte haft ork på kvällarna till att umgås med Henrik. Ja, en himla mycket dåligt samvete helt enkelt. Jag satte ribban så högt att jag fick ångest varje gång jag inte nådde enda upp!

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som blev vändningen, men efter att ha pratat med vår BVC sköterska om detta så har jag jobbat på att sänka ribban och att lära mig ta dagen mer som den kommer, göra vad jag har ork till och försöka att inte få dåligt samvete för saker som egentligen inte är så mycket att få dåligt samvete för. Jag säger inte att jag är riktigt där än men jag mår mycket bättre än för någon vecka sedan, bara det att vara ensam hemma med barnen utan att känna mig orolig är ett stort steg i rätt riktning.

Finns det fler med erfarenhet av förlossningsdepression eller liknande och som vill dela med sig av det och prata om det så får ni jättegärna ta kontakt med mig.

Våra älskade barn <3