Såhär ser magen ut i vecka 30 (29+6). Den har blivit spetsigare tycker jag och känns inte alls så bred som magen gjorde med Theodore, men sånt kan ju ändras beroende på hur barnet ligger. Det var längesedan jag var hos barnmorskan nu, jag missade ju en tid för några veckor sedan och har än sålänge inte fått någon ny.
Men om två veckor är det dags för tillväxt-ultraljud och det ska bli väldigt spännande att se hur bebben vuxit till sig där inne. Det buffar och bökas i stort sett hela dagarna, med några timmars uppehåll då bebben antagligen sover, men inget som besvärar nämnvärt.
Det jobbigaste just nu är såklart den här vidriga foglossningen, det är en fruktansvärd känsla att nästan känna sig fången i sin egen kropp! Varje dag får man väga av hur kroppen känns och hur mycket man vågar göra och ta i för att inte bli liggandes eller få så ont så man får ta till kryckorna. Små promenader försöker jag få till för att ändå röra på mig något, men ofta räcker det med fram och tillbaka från mina föräldrar eller syster (de bor på samma gård) för att känna att nu får man nog inte göra mycket mer.
Den här veckan har även andra lite halvtråkiga symptom börjat dyka upp, och det känns verkligen att man är i tredje trimestern och att det är dags att varva ner och förbereda kroppen på vad komma skall.
Symptom vecka 30:
- Extrem trötthet, en middagslur är nästan ett måste om jag ska orka hålla mig vaken när Henke kommer hem från jobbet.
- Svullnad i händer och fötter, värst är händerna som titt som tätt svullnar upp som vattenballonger.
- Halsbränna, den har jag känt av i några veckor men den här veckan har den kommit i stort sett varje kväll när jag gått och lagt mig. Något helt nytt för mig som aldrig haft det tidigare!
- Foglossningen, inget nytt egentligen, men den finns där och lurpassar hela tiden.
- Myrkrypningar i benen, de har kommit och gått i stort sett hela graviditeten men nu är den extra tråkig när jag ska söva Theodore och knappt kan ligga still med benen.
- Mardrömmar, jag kommer ihåg att jag hade en period med mardrömmar när jag väntade Theo också, ungefär kring de här veckorna. Inatt satt jag i ett vidrigt fängelse där det hände en massa hemskheter.
Men nog för att allt det här kan låta ganska trist och jobbigt så känner jag en sådan otrolig lycka och förväntan över att vi snart ska få träffa vårt lilla barn som bökar runt där inne. Det är verkligen en välsignelse att få vara gravid och jag skulle inte vilja byta bort det mot hela världen. Och än en gång känns det rätt så skönt med sjukskrivningen så att man verkligen kan få tid till att varva ner och känna efter vad kroppen orkar och behöver.
