Mamma Nenne

Jag läste en så intressant artikel nu på morgonen i en av mina gamla Vi Föräldrar tidningar. Den handlade om något som kallas Slow parenting, ett begrepp som är myntat av journalisten Carl Honoré som också skrivit en bok om ämnet. I det stora hela handlade den om att vi som föräldrar ska sluta stressa med våra barn, inte planera upp varje dag med aktiviteter som vi mot alla odds ska lyckas klämma in mellan arbete, skola/förskola, handling, städning och matlagning. Helt enkelt ta det lite mer Slow.

Och jag började reflektera kring mitt egna föräldraskap och min relation till stress och jäkt i vardagen. För tillfället är jag nog en ganska så ”slow parent”, kanske till och med lite för slow då jag helt enkelt inte orkar med en massa extra aktiviteter mitt upp i graviditet, småbarnsliv och renovering. Men jag vet att jag lätt kan bli en sån mamma som försöker stressa fram aktiviteter bara för att ”vi måste hitta på saker”. Som förälder med små barn kan man lätt känna press på sig att man måste aktivera barnen, man ska gå till öppna förskolan, babysång, babymassage, babysim, träffa föräldragrupper, gå till lekplatser, och när barnen blir äldre måste de ju ha en fritidsaktivitet. Gärna fler. Fotboll, dans, pianolektioner eller vad man nu kan lyckas locka sin barn till att börja med.

Och missförstå mig rätt, jag tycker alla de här grejerna är roliga och vill att mina barn ska få ta del i det de vill. Men det måste inte bli ett måste! Vill vi gå på babysång en dag så gör vi det, men orkar eller vill inte alla så måste vi inte gå på nästa.

En viktig del i konceptet med ”slow parenting” var att planera in tid till att inte göra någonting. Att efter förskolan/skolan eller när det kan passa bara ta med barnen till rummet och låta de göra precis vad de känner för. Och du som förälder ska vara där och medverka, antingen om barnet vill leka med dig eller om det vill leka själv med din närvaro. Att du som förälder då inte ska börja att plocka och städa eller stressa iväg till köket för att påbörja middagen, utan vara tillgänglig, observera och lära känna ditt barn även i leken.

Jag tyckte det var en tänkvärd artikel och något som verkligen känns viktigt och aktuellt idag då det faktiskt är fruktansvärt mycket stress och press i vardagslivet. Kan varmt rekommendera att läsa på om ”slow parenting”, och reflektera över sin egen situation.