Hej och hå vilken utmanande period vi går igenom med vår älskade femåring för tillfället! Trots har ju varit ett inslag i vardagen från och till sedan han var 1 år ungefär, men det här är något helt annat. Humöret pendlar upp och ner som en jojo och minsta lilla kan få honom helt ur balans och rosenrasande. Och för att inte tala om detta eviga tjat och gnäll, framförallt på mig, för att få sin vilja igenom. Henrik säger att det beror på att jag skämt bort honom för mycket, och tyvärr kanske det ligger något i det, men hur ska jag få det att sluta? Jag försöker att införa regler och sluta curla honom så mycket som jag kanske gjort innan, men usch vad det är svårt. Framförallt när det blir skrik och bråka utav det, det är det absolut värsta jag vet.
Och det verkar ju bara vara hemma som han beter sig såhär också, på förskolan säger de att han har gjort stora framsteg och öppnat upp sig mer och mer både till pedagogerna och barnen vilket jag tycker är jätteroligt. Han som annars varit väldigt tillbakadragen och blyg. Men det är väl också ett tecken på att mycket händer i den där lilla kroppen, och framförallt knoppen för tillfället. Liten börjar bli stor, och det är dags att börja behandla honom som det och inte som min lilla gose-bebis längre.
Jag börjar tro på det där ordspråket – Små barn, små bekymmer. Stora barn, stora bekymmer. Och om det nu stämmer så vill jag inte ens tänka på vilka bekymmer man kommer få när de är ännu äldre!
